Sydostasien

Idag har jag gjort något som jag innan jag kom till Nya Zeeland såg som en omöjlighet och som jag aldrig trodde att jag skulle våga, nämligen ett skydive (fallskärmshopp) från 12000 feet (ca 3660 m). Jag har alltid varit rädd för saker som innehåller fart och höjder så jag funderade inte ens på om jag skulle våga slänga mig ur ett flygplan, jag visste att svaret var nej. Men efter att ha pratat med ett stort antal personer som har testat på skydive fick jag intrycket att det inte var så farligt och ingen tyckte det hade varit obehagligt och ingen var missnöjd. Jag hade som förhoppning att jag skulle göra det under min tid här och när jag och Fridolf kom till Nya Zeelands skydiving-huvudstad Taupo och vädret var perfekt fanns det ingen anledning att skjuta på det. Jag bokade ett hopp och blev hämtad på vårt hostel bara 25 minuter senare. Fridolf, som redan har hoppat, följde med som åskådare.

Väl på plats fick jag se ett hopp på DVD och sitta och vänta en stund. Man kan få sitt eget hopp på DVD, men jag tyckte att det kostade mer än det smakade. Sedan fick jag träffa mannen jag skulle göra tandemhoppet med och jag fick på mig utrustningen och han gick igenom procedurerna. Efter fotografering var det sedan dags att hoppa på planet. Planet var helt fullt och det var en någon tryckt stämning med tanke på att alla förmodligen var mer eller mindre nervösa. Själv var jag förvånansvärt lugn och det var först när vi kom upp till 12000 feet och flygplansdörren öppnades som det blev lite jobbigt. Två stycken hoppade innan mig och sedan fanns det inte så mycket val så det var bara att sätta sig i dörren och bli utknuffad. Först föll man fritt i ca 40 sekunder, vilket var en konstig känsla. Först kändes det inte som man rörde sig och sedan kände man att vinden var riktigt stark och förstod därigenom att farten var hög. Det var svårt att uppfatta något särskilt, det kändes bara helt rörigt i huvudet. Efter vad som kändes som en väldigt kort stund löstes fallskärmen ut och sedan kunde jag bara njuta och blicka ut över Nya Zeelands största sjö och det fina landskapet. Nere på marken igen kändes det skönt och jag var både lättad och glad att jag hade gjort det. Adrenalinkicken var faktiskt inte så stor som jag trodde att den skulle vara, jag har ärligt talat fått större adrenalinkickar av att se Liverpool spela, men lite skakig i benen var jag allt. Ska jag sammanfatta det väldigt kort så var det roligt och härligt och jag skulle rekommendera det till alla. Om jag vågar göra det, vågar nog det flesta det. Bildbevis kommer nedan, annars gissar jag att mina föräldrar aldrig kommer tro på mig.

Nu har vi tänkt stanna i Taupo tills på söndag för att sedan åter åka upp till Auckland. Johan och Lukas är kvar i Featherston och jobbar på vingård. Jag och Fridolf har inte riktigt klart för oss vad vi ska göra fram tills han åker hem men vi planerar i alla fall att åka upp till området norr om Auckland där det ska vara väldigt fint på sommaren med många och långa stränder.













/Nikola