Sydostasien

Nu har vi varit i Sihanoukville i sex dagar, eller snarare på en av stadens många stränder. Jag skulle ljuga om jag sa att det har hänt mycket, dagarna har i sort sett uteslutande spenderats på rummet och stranden där vi tyvärr har fått allt för lite sol på oss. En av anledningarna att vi har blivit kvar här förhållandevis länge är att vi bor väldigt billigt. Vårt rum kostar sju dollar per natt för alla tre och då är det ändå ett relativt bra rum. Det överlägset billigaste och prisvärdaste vi har bott för på hela resan.

Stället vi är på tippas av många bli det nya Thailand och man kan säga som så att det redan är på god väg. Vart man än vänder sig finns det jobbiga påflugna försäljare och tuk-tuk-förare som inte ger sig efter ett nej och ifrågasätter varför man inte köper deras tjänst eller vara. I övrigt är det inte så uppbyggt men det finns potential att göra det större så mycket talar för att det kommer att gå samma öde som Thailand tillmötes och bli nya Gotland om ett par år.

I morgon lämnar vi Kambodja och åker vidare till Ho Chi Minh City eller Saigon eller vad man nu väljer att kalla det. Bussresan ska enligt uppgift ta runt 15 timmar och eftersom vi ska byta buss i Phnom Penh och dessutom korsa en gräns kommer jag vara glad om det stannar vid det. Vi kommer att vara i Vietnam till den nionde maj vilket tyvärr är lite för kort i mina ögon och det är troligt att vi inte åker till så många ställen utan förmodligen lägger tyngdpunkten på ett. Lite synd eftersom det finns många ställen längs Vietnams kust som jag skulle vilja åka till men det får bli en annan gång. 

/Nikola

Nu har vi varit i Kambodja i några dagar och än så länge gillar jag detta land. Jämfört med till exempel Thailand är det fattigare, inte lika utvecklat och mindre turister, även om det finns många här också. Det gör att det är lugnare, mer avslappnat och inte lika många försäljare och de som finns kan ta ett nej på ett bättre sätt. Jag tycker även att folk är trevligare i allmänhet och de kan, trots att vi hade hört motsatsen, bättre engelska än thailändarna.

Vi inledde vår vistelse i Siem Reap som är mest känt för tempelruinerna som går under namnet Angkor Wat, även om det bara är en av de många ruinerna. Resan från Bangkok tog runt tolv timmar och var inte på något sätt annorlunda mot våra senaste bussresor, vilket vill säga ej fungerande luftkonditionering, en allt för liten buss där det fick ligga väskor i hela mittgången, samt ett exploderat däck mitt ute på landsbygden vilket gjorde oss stående i en halvtimme. Man börjar bli van nu. I Siem Reap hittade vi sedan resans hittills billigaste boende och det var bra kvalité på det dessutom. I övrigt visade det sig vara en ganska tråkig stad och det fanns inte direkt något att hitta på.

Efter två nätter i Siem Reap var vi den tredje dagen uppe halv fem på morgonen för att se soluppgången vid Angkor Wat. Det var skönt att vara där så pass tidigt eftersom vi slapp undan den värsta strömmen av människor och vi slapp den värsta värmen, i alla fall en liten stund. Resten av förmiddagen gick vi runt bland tempelruiner och många var väldigt häftiga men efter några timmar började allt se likadant ut och det var minst 35 grader ute så vi blev inte långvariga.

Dagen efter åkte vi med buss vidare mot huvudstaden Phnom Penh. Jag har lite svårt att bestämma mig vad jag tycker om den här staden, den är mer sliten och smutsigare än andra storstäder i området, men det är någonting jag gillar, jag vet inte vad, det är bara en känsla. Kanske faktumet att det inte finns ett McDonalds eller SevenEleven i varje gathörn och att den genom alla dessa faktorer känns lite mer främmande, helt enkelt mer asiatisk.

Om vi genom Angkor Wat upplevde Kambodjas stolta historia upplevde vi idag Kambodjas hemska och tragiska historia. Vi besökte idag S-21, före detta fängelse och plats för tortyrfyllda förhör, idag museum, samt Killing Fields, platsen dit fångarna togs för att avrättas. Detta skedde under andra hälften av 1970-talet då Khmer Rouge utförde en omfattande utrensning av vissa delar av befolkningen. Jag har lite svårt att sätta några ord på det jag såg idag, det kändes mest hemskt att se. Killing Fields är före detta massgravar och nu har alla kranium som hittats, vilket är tusentals, ställts ut i en minnesbyggnad tillsammans med offrens kläder. Jag kunde omöjligt ta in omfattningen av vad jag såg. S-21 var mer intressant eftersom det fanns utställningar om historian och människoöden, men även det var så klart tragiskt. Nu använder jag förmodligen fel ord men jag uppskattade ändå att se det, jag skulle rekommendera alla som kommer hit att göra det, även om risken är stor att man hamnar i en sorglig sinnesstämning.

I morgon lämnar vi Phnom Penh och åker ned till Sihanoukville vilket är en kuststad. Dags för sol och bad igen vilket var över en vecka sedan sist så det ska bli skönt att komma till kusten igen.















/Nikola

Efter att knappt ha skrivit något på flera månader kan jag inte sluta nu och skriver mitt tredje inlägg för dagen. Det fanns i och för sig mycket att skriva ikapp. Efter att ha sovit länge på morgonen gav vi oss ut för att först och främst köpa bussbiljetter till Kambodja och sedan ta en närmare titt på Bangkok, eller i alla fall den delen vi befinner oss i. Vi hade dock missat att Songkran-festivalen fortfarande pågår. Om jag inte har förstått det helt fel är Songkran det thailändska nyåret och det firar man genom att kasta vatten på varandra. Vi hade redan till en liten del upplevt det på Koh Tao där vi fick en skopa vatten över oss då och då, men det var ingenting mot vad som nu väntade. Khao San Road, gatan där vi bor, var helt full av människor och i stort sätt alla hade vattenpistoler, vattenflaskor och hinkar att blöta ned varandra med. Dessutom smetade de in varandras ansikten i lera. Vi förstod att vi skulle bli blöta och det blev vi. Det gick inte en minut utan att vi fick vatten över oss eller lera i ansiktet, men det var bara kul och det var glada miner överallt så det var en häftig upplevelse. Varför gör man inte sådant i Sverige? Tänk vad kul det skulle se ut om alla på Linköpings gator under en dag skulle spruta vatten på allt och alla. Jag har en känsla att det inte skulle vara lika glada miner som här.

Vi lyckades i alla fall genomblöta ta oss in på en resebyrå och köpa bussbiljetter så nu åker vi till Siem Reap i Kambodja i övermorgon. Songkran slutar idag och vi tänkte att det kunde vara kul att gå runt lite i Bangkok utan att bli överfallen med vatten, så vi stannar en dag till.

Vår tredje och sista ö under vår vistelse i Thailand var Koh Tao där vi stannade i tre dagar. Koh Tao var den minsta ön och kanske också den finaste även om stranden där vi bodde inte var något att hurra för. Den var så pass långgrund att man kunde gå ut 100 meter och fortfarande bara ha vatten till vaderna. Vädret var dock en stor förbättring sedan tidigare, för första gången i Thailand var det riktigt soligt.

Koh Tao är mest känt för dykning, om det beror på att det är fint eller att det är ett av de billigaste ställena i världen att göra det vet jag inte, men ingen av oss kände för det. Vi åkte på en tur runt ön och snorklade istället. Det var kul att göra något annat, men själva snorklingen var jag inte så imponerad av. Vi såg förvisso hajar men min lilla tidigare erfarenhet av snorkling sa mig att det inte var något speciellt med detta. Vi åkte även till ett ställe som tydligen ska vara världskänt för att det är tre öar som man kan gå emellan. Samma sak där, jag gick mellan öarna för sakens skull och det var väl fint, men det var ju ingen skillnad mot alla andra fina öar i Thailand. Nu börjar jag låta för negativ så jag avslutar med att säga att jag i alla fall var nöjd med dagen.

Igår var det dags att lämna Koh Tao och åka upp till Bangkok som tydligen ska vara ganska livat för tillfället. Vår öppna biljett hade tagit oss hit, men nu var det stopp. När vi skulle lösa in den fick vi veta att företaget som vi hade köpt den av var svartlistat eftersom de inte betalar vidare och vår biljett var därför inte giltig. Eftersom jag inte kunde numret till den thailändska versionen av allmänna reklamationsbyrån fanns det inte något annat alternativ än att köpa nya biljetter till Bangkok. Efter cirka tre timmars båtresa och sju timmar på en alltför varm buss var vi framme i Bangkok. Vi gick till Khao San Road, huvudgatan för vår sort, för att leta efter någonstans att bo. På vägen såg jag en bar där folk satt och tittade på en fotbollsmatch och jag insåg då att vi hade kommit fram tidigare än vi skulle och att Liverpools match mot Chelsea fortfarande pågick. Det var fem minuter kvar och Liverpool behövde ett mål till för att gå vidare. Jag såg att Johan och Lukas gick vidare och jag kunde i den situationen inte bry mig mindre, men när några minuter senare matchen och min dröm om en vändning var över kunde jag inte hitta dem någonstans och jag trodde att jag skulle få hitta boende själv för natten, men jag tänkte lite logiskt och gick tillbaka dit vi skildes och där träffade jag dem och de hade fixat boende så allt löste sig bra.

Nu återstår det att se vad vi hittar på i Bangkok idag. Högst på prioriteringslistan ligger att köpa bussbiljetter till Kambodja dit vi förmodligen åker i morgon. Kambodja ser jag verkligen fram emot att åka till, det finns flera saker jag vill se där och jag antar att det kommer vara lite annorlunda mot Thailand, förhoppningsvis till det positiva.

Efter fyra dagar på Koh Samui åkte vi som planerat vidare till Koh Phangan, en något mindre ö som mest är känd för Full Moon Party, en stor fest på stranden som varje månad lockar tusentals personer. Det var också huvudanledningen till varför vi var där. Vi hittade boende ganska så avlägset på en lite mindre strand som heter Haad Yao, men det var både resans hittills finaste strand och finaste boende. Det var ett nyöppnat hotell precis vid stranden som hade specialpriser för att locka dit folk och vi hade nog knappast haft råd att bo på ett sådant ställe annars. Vi behövde till vår förvåning även bara betala ungefär hälften vad vi hade räknat med när vi skulle betala för våra måltider. Om det var specialpris även där eller om de hade räknat fel vet jag inte, men jag klagade inte.

Tyvärr regnade större delen av vår tid på Koh Phangan bort och därför spenderades mycket tid på hotellrummet. Även dagen för Full Moon Party regnade det i stort sett oavbrutet men vi åkte självklart dit i alla fall. Eftersom vi bodde nästan en timme från händelsernas centrum blev det en lång resa dit, inklämda i en tuk-tuk fylld till bristningsgränsen. När vi kom fram hade chauffören helt plötsligt höjt priset med 50 baht (ca 12 kronor). Självklart en struntsumma för alla, men några av oss blev mycket upprörda över taxichaufförens sätt att agera. "Det är inte pengarna, det är principen", är ju ett uttryck som vissa av oss har hört förr. Det blev startskottet för ett mindre handgemäng, framför allt mellan en kanadensare och chauffören och det hela slutade utanför polisstationen där en polisman fick lösa tvisten vilket han gjorde till chaufförens fördel, enligt uppgift efter att ha blivit tilldelad två cigarettpaket. Hur som helst tog vi oss efter det ner till stranden som var full av människor och kantades av barer och där spenderades resten av natten. Dagen efter var det om möjligt ännu sämre väder än tidigare och vi lämnade i stort sett inte hotellrummet.

Bloggen dog i stort sett lika snabbt som den återstartade, men det var faktiskt inte bara mitt fel, jag skrev faktiskt ett inlägg men kunde inte lägga upp på grund av dåligt Internet. Hur som helst, sedan några dagar tillbaka är vi i Thailand, närmare bestämt Koh Samui. Vi åkte hit från Penang, vilket tog sin tid och var inte utan sina besvär. Vi började från Batu Ferringhi klockan halv fem på morgonen i minibuss. Det var en relativt behaglig resa fram till den thailändska gränsen och sedan vidare till Hat Yai. Enda bakslaget var att vi på gränsen fick veta att de har ändrat reglerna sedan jag var här i höstas och vi får bara stanna i femton dagar. Det slog ännu en gång sönder våra planer som har ändrats i stort sett dagligen sedan jag skrev senast, men det var nog egentligen bara bra för oss eftersom vi behövde dra ner lite på resmål.

I Hat Yai fick vi byta till en annan minibuss som skulle ta oss till Surat Thani. Den var inte i närheten lika bekväm, vi tre satt längst bak och trängdes och luftkonditionering var det sådär med. Chauffören hade inte säkerhet som högsta prioritet och gjorde en hel del omkörningar där man hade andan i halsen och en annan rolig sak var att när vi stannade för att ta en rast i tjugo minuter stängde han inte av bilen utan lät den gå på tomgång. Till slut kom vi i alla fall fram till Surat Thani där vi skulle boka färjan över till Koh Samui. Vi blev avsläppta utanför ett ställe där vi kunde göra det och efter mycket stressande från deras sida slutade det med att vi köpte en öppen biljett mellan tre öar och sedan vidare till Bangkok. Det var egentligen en ganska bra affär, det återstår bara att se om det funkar.

Efter att ha betalat för biljetten blev vi i stort sett påkastade på en buss som skulle ta oss till färjan. Bussen blev så småningom överfull med folk i hela gången. Efter en stund började bussen åka konstigt och något på den hade gått sönder, jag tror att det kan ha varit en punktering. Bussen åkte ändå vidare en stund innan den stannade. Efter en stund ville folk hoppa ur bussen och försöka lifta till färjeterminalen. Då kom det en ersättningsbuss som var betydligt mindre och hade ingen plats för baggage så alla fick tränga ihop sig tillsammans med sina väskor och det fick även sitta folk på taket. Johan och Lukas lyckades dock få skjuts med en bil och kom fram till snart avgående färjan innan bussen. De stod precis och dividerade om de skulle lämna mig bakom eller inte när bussen kom och vi hann till slut med färjan.

Färjan kom över till Koh Samui som den skulle, men väl där hade vi inte riktigt bestämt oss vart vi skulle ta vägen. Vi delade en taxi tillsammans med två svenska tjejer och vi åkte uppenbarligen till fel ställe för vi kunde inte hitta något bra boende. Därför åkte vi vidare till Chewang som är det största stället på ön och efter att ha gått runt i ungefär en halvtimme hittade vi till sist ett riktigt bra ställe att bo på.

Nu har vi varit på Koh Samui i tre heldagar och vi åker i morgon vidare till en ny ö, Koh Phangan. Dagarna här har till största del spenderats på stranden och kvällarna har i alla fall för min del spenderats i sportbarer. Det är ett helt okej ställe med många restauranger och nattklubbar. Stranden är även den okej men det är tyvärr ganska mycket skräp i vattnet.

Vidare har våra planer nu blivit lite klarare eftersom vi nu har bokat tre flygresor som vi måste lägga upp resten efter. Den 9 maj flyger vi från Ho Chi Minh till KL och den 17 maj flyger vi från KL till Bali med returresa den 29 maj. Däremellan får vi se vad som händer. Det blev ganska långt det här, men jag kommer ju inte tvinga någon att läsa det.





/Nikola

Två månader sedan jag bloggade sist och nu är det dags att ta tag i det igen. Som ni säkert förstår har det hänt mycket under den tiden där ett antal aktiviteter, händelser och flera ton äpplen har smitit emellan, men Nya Zeeland är nu ett avslutat kapitel så jag ser istället till nuet, och nuet är lika med Malaysia.

I lördags, efter sex månader minus en dag, var det dags att lämna Nya Zeeland. Det kändes självklart konstigt med tanke på att vi hade varit där så länge, men vi kände alla tre att tiden var kommen. Nu ska vi resa runt i Sydostasien fram tills den tredje juni då vi återvänder till Sverige, och jag tycker redan att det känns som att tiden är alldeles för knapp. Det vore bara lönlöst att delge några resplaner eftersom de ändras dagligen. Senast idag reviderades det senaste upplägget då vi insåg att vi ville besöka för många platser på för kort tid. Vi har ju alla olika ställen vi helst vill till så det är ett evigt kompromissande för att få det att gå ihop.

Första anhalt i Malaysia blev självklart Kuala Lumpur där allt var sig likt. Samma luftfuktighet, samma höga byggnader och samma tiggare, bokstavligt talat. KL är verkligen en stad med två ansikten, där ena sidan är de toppmoderna byggnader som har byggts i mindervärdeskomplex till Singapore och den andra är det slitna och fattiga. När vi idag lämnade KL såg jag till exempel människor bo under förhållanden jag inte tidigare har skådat med egna ögon, i trasiga skjul längs med järnvägen. Det fick mig åtminstone att sätta mitt gnäll om att svenska kronan har tappat i värde mot ringgit i perspektiv.

Som sagt var, vi lämnade KL idag, jag har varit där tilltäckligt för att kunna den staden nu. Vi första avsikt var att direkt ta oss till Thailand men då avstånden är lite för långa för att man ska kunna göra det på ett smidigt sätt utan att flyga, fick det bli en resa i nostalgins fotspår, det vill säga samma resa som jag och Fridolf inledde med i höstas. Tåg upp till Butterworth, för att sedan ta färjan över till Penang. Denna gång var turen på vår sida, tåget gick i tid och kom fram i tid, vi hann precis med sista bussen till Batu Ferringhi och nu sitter jag återigen på Babas Guesthouse där vi nu ska spendera minst fyra dagar.
 
/Nikola 

Nu var det ett tag sedan någon av oss bloggade och det beror på att vi helt enkelt har haft dåligt med tid under tiden vi har rest runt på sydön. Jag tänker dock inte skriva i kronologisk ordning eftersom det största, i alla fall för min del, hände för bara några timmar sedan, då jag och Lukas slängde oss ut från världens tredje högsta bungyjump, The Nevis, i Queenstown. 134 meter högt och jag tror aldrig att jag har varit mer rädd i hela mitt liv. Jag hade egentligen ingen avsikt att göra ett bungyjump i Nya Zeeland när jag kom hit, bara tanken skrämde mig. När vi igår kom till Queenstown stannade bussen till vid en bro där det ursprungliga bungyjumpet finns. Där bokade Lukas in sig på The Nevis dagen därpå för att sedan börja tjata på mig att jag skulle göra detsamma. Jag stod emot i några minuter innan jag gick och bokade och betalade och jag var redan nervös. Nervositeten släppte dock under kvällen men den slog till ordentligt på plats. Lukas förlorade "sten, sax, påse" och fick hoppa först och jag skrattade gott åt hans hopp. Sedan var det min tur att komma fram och då var det inte lika roligt längre. Jag fick en mindre panikattack och började skaka och ge ifrån mig konstiga ljud, det finns på DVD, innan jag till slut hoppade, eller snarare föll över kanten. Själva hoppet var dock underbart och jag skulle utan tvekan kunna göra det igen. Lukas hade inte fått nog med adrenalin för dagen och gjorde även Nevis Arc som är en 120 meters swing.

Som det framgår av det inledande stycket är vi i Queenstown nu, efter att ha rest längst sydöns västkust i ungefär en vecka. Det var förra onsdagen vi kom över med färjan från Wellington och bussens första stopp var två nätter i Abel Tasman National Park. Johan och Lukas sysselsatte sig segling respektive kajak och hanggliding, medan jag höll i plånboken och bara vandrade omkring i nationalparken. Nästa stopp var Barrytown och de som brukade läsa Fridolfs blogginlägg kanske minns att bussen stannar där för en utklädningsfest. Jag klädde upp mig i en vacker prinsessklänning som jag oroväckande nog trivdes väldigt bra i, den var helt enkelt väldigt bekväm. Det blev en mycket rolig kväll med många roliga utklädningar.

Bussen gick sedan till Franz Josef som är en liten by som enbart är känd tack vare att det finns en glaciär där. Lukas och jag gjorde en heldagsvandring på glaciären medan Johan testade på isklättring. Jag vet att Fridolf inte var helt nöjd med glaciärvandringen men vi måste ha haft en bättre guide eller helt enkelt en annorlunda åsikt för vi tyckte alla att det var en upplevelse värd pengarna.

Sista stoppet innan Queenstown var Makarora som precis som Barrytown är en liten by med bara några hus som enbart verkar leva på att Straybussen stannar där. På kvällen var det dags för karaoke på den lokala puben där de lottade ut en gratis aktivitet i Queenstown bland dem som deltog. Jag skrev upp mig på ett antal låtar för att förbättra mina odds och mycket riktigt vann jag en aktivitet i form av River Boarding värt 129 dollar.

Nu har vi som avsikt att stanna i Queenstown i några dagar innan vi reser till den sydligaste delen av Nya Zeeland. Jag har inget planerat för dessa dagar, eventuellt använder jag min vinst, men med största sannolikhet väntar jag med det tills jag kommer till Queenstown nästa gång. 

/Nikola

Som Lukas nämnde i sitt senaste blogginlägg delade vi åter igen upp oss, även om det bara var för några dagar. Jag och Johan lämnade Auckland i torsdags för att börja resa med Stray och det kändes underbart efter att ha jobbat i en månad. Resans första stopp var Hahei som är en kuststad på Coromandel-halvön. Vi kom dit på eftermiddagen och vädret var underbart. Vi gick cirka en timme för att komma till stranden vid Cathedral Cove som är en av Nya Zeelands mest kända. Vi spenderade lite mer en än timme där innan vi gick tillbaka för att åka med bussen till Hot Water Beach, vilket är en strand med varma källor under vilket gör att man kan gräva en egen varm pool. Vi hade båda varit där tidigare och dessutom under bättre förhållanden så vi var inte särskilt imponerade. Dagen avslutades med en grillkväll tillsammans med de andra på bussen.

Dag två gick bussen mot Raglan som är en väldigt liten kuststad och känd som Nya Zeelands surfinghuvudstad. Jag bestämde mig för att ta en surflektion medan Johan som tog lektionen senast vi var där bara hyrde utrustning. Jag upptäckte att jag var väldigt dålig på att surfa men det var kul och jag antar att det är huvudsaken.

Dag tre på Strayresan går vanligtvis till Maketu där man gör ett kulturstopp på en Maori-mötesplats. Man får bland annat lära sig den traditionella dansen, Haka, vilket är väldigt roligt. Eftersom jag och Johan redan hade varit där frågade busschauffören om vi hellre ville bli avsläppta i Roturua som är en närliggande stad. Det slutade dock med att det var för få personer på bussen för att åka till kulturstoppet så hela bussen åkte till Roturua istället. Där bokade vi in oss för att göra River Rafting morgonen därpå. River Rafting innebär att man paddlar ned för en fors i en gummibåt och man faller ned för ett antal vattenfall. Det högsta i denna flod var sju meter högt vilket gör det till det högsta vattenfallet i världen som används till kommersiell rafting. Jag trodde vattenfallet skulle vara betydligt värre än vad det visade sig vara men det var på det stora hela en rolig upplevelse.

Bussen gick sedan till Taupo där vi nu har mött upp Lukas. Till vår stora, och framför allt Lukas besvikelse, är dock väderprognosen för morgondagen dålig, vilket gör att vandring över Tongariro Crossing, som räknas som Nya Zeelands bästa dagsvandring, har blivit inställd. Det innebär att vi får sova lite längre, vilket inte är mig emot, det tar på krafterna att resa runt på detta sätt, innan vi åker till en nationalpark där vi spenderar natten.       



Stranden i Hahei.



Cathedral Cove.







Bilder från dagens River Rafting.

/Nikola

Vi har delat upp oss igen men bara for 3 dagar. Nu ar jag i Taupo for att mota upp Johan och Nikola som akt om forsta biten pa nordon med Stray.  Jag akte ner till Taupo en dag tidgare sa jag skulle fa tillfalle att besoka Craters of the Moon och Wairakei Terraces. Pa morgonen regnade det som bara den men som tur var sa klarnade det upp senare.

Craters of the Moon var riktigt haftigt med rykande sprickor och hal i marken overallt. Man fick ga pa en gang bygg av plankor som slingrade sig igenom det vulkaniska omradet. Det finns dock en hake med stallet och det ar lukten.  Efter det drog jag vidare till Wairakei Terraces. Det var en park dar de forsokt aterskapa terrasser och olika vattendrag som har funnits dar. De blev forstorda under ett vulkanutbrott. Det var inte alls lika sevart som Craters of the Moon. Det var fint men det syntes lite for val att det var uppbyggt. Det kanske var jag som forvantade mig nagot helt fel men det kandes som en park med rykande vatten i olika farger.

Efter att Fridolf hade åkt hem till Sverige hade vi för avsikt att inom några dagar lämna Auckland och börja resa runt på den södra ön. Planerna ändras dock när vi av en total slump fick jobb alla tre. Ett australiensiskt företag som säljer billiga böcker och cd-skivor sökte efter folk på vårt hostel för att sätta upp bord och packa upp alla varor till deras försäljning. Det jobbet skulle bara pågå i två dagar men en del av dem som utförde jobbet, däribland vi, fick möjlighet att stanna. Försäljningen pågår fram till den 11 januari, vilket innebär att vi kommer ha jobbat där en månad.

Våra arbetsuppgifter varierar och vi gör allt från att plocka upp varor och att stå i kassan till att vara säkerhetsvakter. Säkerhetsvakt är för övrigt enligt mig den tråkigaste arbetetsuppgiften. Det innebär att man står i dörren till utgången och ber om att få se alla kunders kvitton för att sedan sätta en signatur på det, allt för att de inte ska kunna gå in och plocka på sig samma saker igen med det gamla kvittot. I stort sätt alla personer tittar på en som om man vore en idiot när man gör det. Vi har även tillgång till en body-scanner men jag försöker minimera mitt användande av den eftersom jag tycker det känns en aning överdrivet att använda en sådan på en plats som denna. Överdrivandet av säkerheten har dock avtagit med tiden vilket jag tycker är skönt. Jag trivs för övrigt mycket bra med jobbet, framför allt när jag jämför det med det förfärliga vingårdsarbetet.   

Sydön får alltså vänta några veckor till på vår ankomst vilket i och för sig bara är bra med tanke på att i alla fall jag började känna att vi kanske har lite för mycket tid. Dessutom gör jobbet förhoppningsvis att vi har mer pengar att spendera där så det är inte svårt att hitta motivation till att jobba vidare.

/Nikola

Nu har Johan och Lukas också varit i Paihia. Bussen gjorde några små stop på vägen upp. Vid ett av stoppen så fick vi chansen att snorkla i ett marin reservat. Det var tyvärr inte sa mycket att ha den dagen på grund av grumligt vatten. Det var lite roligt att få se Kaori trädet som är väldigt stort.

I Paihia hade vi bestämt oss för att göra ett skydive. Det var tänkt att vi skulle göra det någon dag framöver men vädret var så fint så vi bokade in oss direkt. Skydivingen gjorde oss inte besvikna. Vi föll i ca 40 sekunder innan fallskärmen vecklades ut. Känslan under fallet var riktigt underbar. Fast det fria fallet kändes inte som 40 sekunder, tiden bara flög iväg. När fallskärmen hade vecklats ut var det bara att njuta av utsikten. Vi tyckte att bungy jump var läskigare än skydive. När man hoppar bungy jump måste man ta steget ut och hoppa själv under ett skydive är det bara att låta tandemhopparen ta hand om allt.

Nästa tag var vi inbokade på turen upp till Cape Reinga . Under vägen stannade bussen på utkiksplatser för fotografering. Ett av huvudmålen var 90mile beach som bussen åkte en bit på. Efter ett tag kom vi till en plats med stora sanddyner. Där var det dags för nästa aktivitet, sandsurfing. Att åka ner för sanddynerna på en sandboard var riktigt kul. Efter det åkte bussen till Cape Reinga där två hav möts. Efter det påbörjade vi resan tillbaka till Paihia.

Sista dagen så gick vi en promenad genom en skog och ett mangrove träsk till ett vattenfall. Skogen längs med stigen var värdare än slutmålet, vattenfallet. Efter promenaden gick bussen tillbaka till Auckland.