Sydostasien

Nu var det ett tag sedan någon av oss bloggade och det beror på att vi helt enkelt har haft dåligt med tid under tiden vi har rest runt på sydön. Jag tänker dock inte skriva i kronologisk ordning eftersom det största, i alla fall för min del, hände för bara några timmar sedan, då jag och Lukas slängde oss ut från världens tredje högsta bungyjump, The Nevis, i Queenstown. 134 meter högt och jag tror aldrig att jag har varit mer rädd i hela mitt liv. Jag hade egentligen ingen avsikt att göra ett bungyjump i Nya Zeeland när jag kom hit, bara tanken skrämde mig. När vi igår kom till Queenstown stannade bussen till vid en bro där det ursprungliga bungyjumpet finns. Där bokade Lukas in sig på The Nevis dagen därpå för att sedan börja tjata på mig att jag skulle göra detsamma. Jag stod emot i några minuter innan jag gick och bokade och betalade och jag var redan nervös. Nervositeten släppte dock under kvällen men den slog till ordentligt på plats. Lukas förlorade "sten, sax, påse" och fick hoppa först och jag skrattade gott åt hans hopp. Sedan var det min tur att komma fram och då var det inte lika roligt längre. Jag fick en mindre panikattack och började skaka och ge ifrån mig konstiga ljud, det finns på DVD, innan jag till slut hoppade, eller snarare föll över kanten. Själva hoppet var dock underbart och jag skulle utan tvekan kunna göra det igen. Lukas hade inte fått nog med adrenalin för dagen och gjorde även Nevis Arc som är en 120 meters swing.

Som det framgår av det inledande stycket är vi i Queenstown nu, efter att ha rest längst sydöns västkust i ungefär en vecka. Det var förra onsdagen vi kom över med färjan från Wellington och bussens första stopp var två nätter i Abel Tasman National Park. Johan och Lukas sysselsatte sig segling respektive kajak och hanggliding, medan jag höll i plånboken och bara vandrade omkring i nationalparken. Nästa stopp var Barrytown och de som brukade läsa Fridolfs blogginlägg kanske minns att bussen stannar där för en utklädningsfest. Jag klädde upp mig i en vacker prinsessklänning som jag oroväckande nog trivdes väldigt bra i, den var helt enkelt väldigt bekväm. Det blev en mycket rolig kväll med många roliga utklädningar.

Bussen gick sedan till Franz Josef som är en liten by som enbart är känd tack vare att det finns en glaciär där. Lukas och jag gjorde en heldagsvandring på glaciären medan Johan testade på isklättring. Jag vet att Fridolf inte var helt nöjd med glaciärvandringen men vi måste ha haft en bättre guide eller helt enkelt en annorlunda åsikt för vi tyckte alla att det var en upplevelse värd pengarna.

Sista stoppet innan Queenstown var Makarora som precis som Barrytown är en liten by med bara några hus som enbart verkar leva på att Straybussen stannar där. På kvällen var det dags för karaoke på den lokala puben där de lottade ut en gratis aktivitet i Queenstown bland dem som deltog. Jag skrev upp mig på ett antal låtar för att förbättra mina odds och mycket riktigt vann jag en aktivitet i form av River Boarding värt 129 dollar.

Nu har vi som avsikt att stanna i Queenstown i några dagar innan vi reser till den sydligaste delen av Nya Zeeland. Jag har inget planerat för dessa dagar, eventuellt använder jag min vinst, men med största sannolikhet väntar jag med det tills jag kommer till Queenstown nästa gång. 

/Nikola

Som Lukas nämnde i sitt senaste blogginlägg delade vi åter igen upp oss, även om det bara var för några dagar. Jag och Johan lämnade Auckland i torsdags för att börja resa med Stray och det kändes underbart efter att ha jobbat i en månad. Resans första stopp var Hahei som är en kuststad på Coromandel-halvön. Vi kom dit på eftermiddagen och vädret var underbart. Vi gick cirka en timme för att komma till stranden vid Cathedral Cove som är en av Nya Zeelands mest kända. Vi spenderade lite mer en än timme där innan vi gick tillbaka för att åka med bussen till Hot Water Beach, vilket är en strand med varma källor under vilket gör att man kan gräva en egen varm pool. Vi hade båda varit där tidigare och dessutom under bättre förhållanden så vi var inte särskilt imponerade. Dagen avslutades med en grillkväll tillsammans med de andra på bussen.

Dag två gick bussen mot Raglan som är en väldigt liten kuststad och känd som Nya Zeelands surfinghuvudstad. Jag bestämde mig för att ta en surflektion medan Johan som tog lektionen senast vi var där bara hyrde utrustning. Jag upptäckte att jag var väldigt dålig på att surfa men det var kul och jag antar att det är huvudsaken.

Dag tre på Strayresan går vanligtvis till Maketu där man gör ett kulturstopp på en Maori-mötesplats. Man får bland annat lära sig den traditionella dansen, Haka, vilket är väldigt roligt. Eftersom jag och Johan redan hade varit där frågade busschauffören om vi hellre ville bli avsläppta i Roturua som är en närliggande stad. Det slutade dock med att det var för få personer på bussen för att åka till kulturstoppet så hela bussen åkte till Roturua istället. Där bokade vi in oss för att göra River Rafting morgonen därpå. River Rafting innebär att man paddlar ned för en fors i en gummibåt och man faller ned för ett antal vattenfall. Det högsta i denna flod var sju meter högt vilket gör det till det högsta vattenfallet i världen som används till kommersiell rafting. Jag trodde vattenfallet skulle vara betydligt värre än vad det visade sig vara men det var på det stora hela en rolig upplevelse.

Bussen gick sedan till Taupo där vi nu har mött upp Lukas. Till vår stora, och framför allt Lukas besvikelse, är dock väderprognosen för morgondagen dålig, vilket gör att vandring över Tongariro Crossing, som räknas som Nya Zeelands bästa dagsvandring, har blivit inställd. Det innebär att vi får sova lite längre, vilket inte är mig emot, det tar på krafterna att resa runt på detta sätt, innan vi åker till en nationalpark där vi spenderar natten.       



Stranden i Hahei.



Cathedral Cove.







Bilder från dagens River Rafting.

/Nikola

Efter att Fridolf hade åkt hem till Sverige hade vi för avsikt att inom några dagar lämna Auckland och börja resa runt på den södra ön. Planerna ändras dock när vi av en total slump fick jobb alla tre. Ett australiensiskt företag som säljer billiga böcker och cd-skivor sökte efter folk på vårt hostel för att sätta upp bord och packa upp alla varor till deras försäljning. Det jobbet skulle bara pågå i två dagar men en del av dem som utförde jobbet, däribland vi, fick möjlighet att stanna. Försäljningen pågår fram till den 11 januari, vilket innebär att vi kommer ha jobbat där en månad.

Våra arbetsuppgifter varierar och vi gör allt från att plocka upp varor och att stå i kassan till att vara säkerhetsvakter. Säkerhetsvakt är för övrigt enligt mig den tråkigaste arbetetsuppgiften. Det innebär att man står i dörren till utgången och ber om att få se alla kunders kvitton för att sedan sätta en signatur på det, allt för att de inte ska kunna gå in och plocka på sig samma saker igen med det gamla kvittot. I stort sätt alla personer tittar på en som om man vore en idiot när man gör det. Vi har även tillgång till en body-scanner men jag försöker minimera mitt användande av den eftersom jag tycker det känns en aning överdrivet att använda en sådan på en plats som denna. Överdrivandet av säkerheten har dock avtagit med tiden vilket jag tycker är skönt. Jag trivs för övrigt mycket bra med jobbet, framför allt när jag jämför det med det förfärliga vingårdsarbetet.   

Sydön får alltså vänta några veckor till på vår ankomst vilket i och för sig bara är bra med tanke på att i alla fall jag började känna att vi kanske har lite för mycket tid. Dessutom gör jobbet förhoppningsvis att vi har mer pengar att spendera där så det är inte svårt att hitta motivation till att jobba vidare.

/Nikola

Idag har jag gjort något som jag innan jag kom till Nya Zeeland såg som en omöjlighet och som jag aldrig trodde att jag skulle våga, nämligen ett skydive (fallskärmshopp) från 12000 feet (ca 3660 m). Jag har alltid varit rädd för saker som innehåller fart och höjder så jag funderade inte ens på om jag skulle våga slänga mig ur ett flygplan, jag visste att svaret var nej. Men efter att ha pratat med ett stort antal personer som har testat på skydive fick jag intrycket att det inte var så farligt och ingen tyckte det hade varit obehagligt och ingen var missnöjd. Jag hade som förhoppning att jag skulle göra det under min tid här och när jag och Fridolf kom till Nya Zeelands skydiving-huvudstad Taupo och vädret var perfekt fanns det ingen anledning att skjuta på det. Jag bokade ett hopp och blev hämtad på vårt hostel bara 25 minuter senare. Fridolf, som redan har hoppat, följde med som åskådare.

Väl på plats fick jag se ett hopp på DVD och sitta och vänta en stund. Man kan få sitt eget hopp på DVD, men jag tyckte att det kostade mer än det smakade. Sedan fick jag träffa mannen jag skulle göra tandemhoppet med och jag fick på mig utrustningen och han gick igenom procedurerna. Efter fotografering var det sedan dags att hoppa på planet. Planet var helt fullt och det var en någon tryckt stämning med tanke på att alla förmodligen var mer eller mindre nervösa. Själv var jag förvånansvärt lugn och det var först när vi kom upp till 12000 feet och flygplansdörren öppnades som det blev lite jobbigt. Två stycken hoppade innan mig och sedan fanns det inte så mycket val så det var bara att sätta sig i dörren och bli utknuffad. Först föll man fritt i ca 40 sekunder, vilket var en konstig känsla. Först kändes det inte som man rörde sig och sedan kände man att vinden var riktigt stark och förstod därigenom att farten var hög. Det var svårt att uppfatta något särskilt, det kändes bara helt rörigt i huvudet. Efter vad som kändes som en väldigt kort stund löstes fallskärmen ut och sedan kunde jag bara njuta och blicka ut över Nya Zeelands största sjö och det fina landskapet. Nere på marken igen kändes det skönt och jag var både lättad och glad att jag hade gjort det. Adrenalinkicken var faktiskt inte så stor som jag trodde att den skulle vara, jag har ärligt talat fått större adrenalinkickar av att se Liverpool spela, men lite skakig i benen var jag allt. Ska jag sammanfatta det väldigt kort så var det roligt och härligt och jag skulle rekommendera det till alla. Om jag vågar göra det, vågar nog det flesta det. Bildbevis kommer nedan, annars gissar jag att mina föräldrar aldrig kommer tro på mig.

Nu har vi tänkt stanna i Taupo tills på söndag för att sedan åter åka upp till Auckland. Johan och Lukas är kvar i Featherston och jobbar på vingård. Jag och Fridolf har inte riktigt klart för oss vad vi ska göra fram tills han åker hem men vi planerar i alla fall att åka upp till området norr om Auckland där det ska vara väldigt fint på sommaren med många och långa stränder.













/Nikola

Jag skulle ljuga om jag skrev att vi har det lika roligt som Fridolf verkar ha, det ar i alla fall min asikt. Vi jobbar just nu pa en vinodling i Martinborough och bor i en narliggande by som heter Featherston. Omradet vi befinner oss i ligger strax norr om Wellington ifall nagon skulle vara intresserad av att veta. Att vi hamnade har var verkligen en slump. Jag och Johan bestamde oss for att lamna Auckland och vi reste med Stray till Taupo pa samma satt som Lukas och Fridolf redan hade gjort. Att resa med Stray visade sig vara valdigt roligt, man reer runt med en buss och gor aktiviteter och traffar validgt mycket olika typer av manniskor. Hur som helst, jag fick ett nummer av Lukas till en kvinna vid namn Suzie som tydligen kunde erbjuda jobb. Jag ringde och hon sa att det fanns jobb i Napier. Vi bestamde oss for att aka dit och Lukas hade fatt samma besked och tagit samma beslut, sa nar vi kom fram till Taupo hoppade vi av Straybussen och tog oss pa egen hand till Napier. Val dar ringde vi, men hon sa bara att hon var upptagen eller gav konstiga svar som vi inte kunde forsta. Vi gav upp tanken pa det jobbet och tankte soka andra dagen darpa nar Lukas pa kvallen fick ett sms fran Suzie att det fanns jobb i Martinborough och att hon kunde kora oss dit klockan fem pa morgonen kommande dag. Vi beslutade oss for att chansa och ta det. Det visade sig senare vara fyra timmars bilresa dit och vi blev avslappta pa en vingard dar vi omedelbart fick borja jobba. 

Jobbet vi haller pa med kallas for shoot thinning och det kan enklast beskrivas med att man rensar upp lite i vinrankorna. Vi jobbar pa kontrakt vilket innebar att man far betalt for planta. Vissa kan tjana bra pengar pa det men vi ar ganska langsamma, i synnerhet jag som ar urusel pa detta jobb vilket innebar att lonen inte blir sarskilt bra. I borjan jobbade vi aven med laga plantor vilket gjorde att ryggen kandes totalt forstord varje kvall. Huset vi bor i saknar varme och nar vi kom dit var det kallt sa forsta natten var det kanske runt 10 grader pa vart rum. Jobbet ar aven extremt langtrakigt och varje dag gar jag och onskar mig bort nagon annanstans och fragar mig sjalv varfor jag gor detta. Later jag for negativ nu? Formodligen. Vi haller modet uppe och vi bor i alla fall tillsammans med trevligt folk sa det kunde vara varre. Vi har inte riktigt bestamt hur lange vi ska stanna har, men det kanske blir runt tva veckor till. Vadret ar i alla fall bra nu med varme likt en bra svensk sommardag men aven det kan vara jobbigt om man ska jobba i atta timmar. Nu har vi formodligen tre lediga dagar framfor oss sa da finns det i alla fall mojlighet att njuta lite.

For ovrigt har jag for forsta gangen testat pa vanstertrafiken da jag fick kora den van vi hyr tillsammans for att ta oss till vingarden. Jag borjade med att kora ut pa fel sida men efter det gick det bra och det kanns nastan som att jag ar van vid vanstertrafik nu. Jag blir val en trafikfara nar jag kommer hem till Sverige istallet. 

/Nikola