Sydostasien

Nu var det ett tag sedan någon av oss bloggade och det beror på att vi helt enkelt har haft dåligt med tid under tiden vi har rest runt på sydön. Jag tänker dock inte skriva i kronologisk ordning eftersom det största, i alla fall för min del, hände för bara några timmar sedan, då jag och Lukas slängde oss ut från världens tredje högsta bungyjump, The Nevis, i Queenstown. 134 meter högt och jag tror aldrig att jag har varit mer rädd i hela mitt liv. Jag hade egentligen ingen avsikt att göra ett bungyjump i Nya Zeeland när jag kom hit, bara tanken skrämde mig. När vi igår kom till Queenstown stannade bussen till vid en bro där det ursprungliga bungyjumpet finns. Där bokade Lukas in sig på The Nevis dagen därpå för att sedan börja tjata på mig att jag skulle göra detsamma. Jag stod emot i några minuter innan jag gick och bokade och betalade och jag var redan nervös. Nervositeten släppte dock under kvällen men den slog till ordentligt på plats. Lukas förlorade "sten, sax, påse" och fick hoppa först och jag skrattade gott åt hans hopp. Sedan var det min tur att komma fram och då var det inte lika roligt längre. Jag fick en mindre panikattack och började skaka och ge ifrån mig konstiga ljud, det finns på DVD, innan jag till slut hoppade, eller snarare föll över kanten. Själva hoppet var dock underbart och jag skulle utan tvekan kunna göra det igen. Lukas hade inte fått nog med adrenalin för dagen och gjorde även Nevis Arc som är en 120 meters swing.

Som det framgår av det inledande stycket är vi i Queenstown nu, efter att ha rest längst sydöns västkust i ungefär en vecka. Det var förra onsdagen vi kom över med färjan från Wellington och bussens första stopp var två nätter i Abel Tasman National Park. Johan och Lukas sysselsatte sig segling respektive kajak och hanggliding, medan jag höll i plånboken och bara vandrade omkring i nationalparken. Nästa stopp var Barrytown och de som brukade läsa Fridolfs blogginlägg kanske minns att bussen stannar där för en utklädningsfest. Jag klädde upp mig i en vacker prinsessklänning som jag oroväckande nog trivdes väldigt bra i, den var helt enkelt väldigt bekväm. Det blev en mycket rolig kväll med många roliga utklädningar.

Bussen gick sedan till Franz Josef som är en liten by som enbart är känd tack vare att det finns en glaciär där. Lukas och jag gjorde en heldagsvandring på glaciären medan Johan testade på isklättring. Jag vet att Fridolf inte var helt nöjd med glaciärvandringen men vi måste ha haft en bättre guide eller helt enkelt en annorlunda åsikt för vi tyckte alla att det var en upplevelse värd pengarna.

Sista stoppet innan Queenstown var Makarora som precis som Barrytown är en liten by med bara några hus som enbart verkar leva på att Straybussen stannar där. På kvällen var det dags för karaoke på den lokala puben där de lottade ut en gratis aktivitet i Queenstown bland dem som deltog. Jag skrev upp mig på ett antal låtar för att förbättra mina odds och mycket riktigt vann jag en aktivitet i form av River Boarding värt 129 dollar.

Nu har vi som avsikt att stanna i Queenstown i några dagar innan vi reser till den sydligaste delen av Nya Zeeland. Jag har inget planerat för dessa dagar, eventuellt använder jag min vinst, men med största sannolikhet väntar jag med det tills jag kommer till Queenstown nästa gång. 

/Nikola

Som Lukas nämnde i sitt senaste blogginlägg delade vi åter igen upp oss, även om det bara var för några dagar. Jag och Johan lämnade Auckland i torsdags för att börja resa med Stray och det kändes underbart efter att ha jobbat i en månad. Resans första stopp var Hahei som är en kuststad på Coromandel-halvön. Vi kom dit på eftermiddagen och vädret var underbart. Vi gick cirka en timme för att komma till stranden vid Cathedral Cove som är en av Nya Zeelands mest kända. Vi spenderade lite mer en än timme där innan vi gick tillbaka för att åka med bussen till Hot Water Beach, vilket är en strand med varma källor under vilket gör att man kan gräva en egen varm pool. Vi hade båda varit där tidigare och dessutom under bättre förhållanden så vi var inte särskilt imponerade. Dagen avslutades med en grillkväll tillsammans med de andra på bussen.

Dag två gick bussen mot Raglan som är en väldigt liten kuststad och känd som Nya Zeelands surfinghuvudstad. Jag bestämde mig för att ta en surflektion medan Johan som tog lektionen senast vi var där bara hyrde utrustning. Jag upptäckte att jag var väldigt dålig på att surfa men det var kul och jag antar att det är huvudsaken.

Dag tre på Strayresan går vanligtvis till Maketu där man gör ett kulturstopp på en Maori-mötesplats. Man får bland annat lära sig den traditionella dansen, Haka, vilket är väldigt roligt. Eftersom jag och Johan redan hade varit där frågade busschauffören om vi hellre ville bli avsläppta i Roturua som är en närliggande stad. Det slutade dock med att det var för få personer på bussen för att åka till kulturstoppet så hela bussen åkte till Roturua istället. Där bokade vi in oss för att göra River Rafting morgonen därpå. River Rafting innebär att man paddlar ned för en fors i en gummibåt och man faller ned för ett antal vattenfall. Det högsta i denna flod var sju meter högt vilket gör det till det högsta vattenfallet i världen som används till kommersiell rafting. Jag trodde vattenfallet skulle vara betydligt värre än vad det visade sig vara men det var på det stora hela en rolig upplevelse.

Bussen gick sedan till Taupo där vi nu har mött upp Lukas. Till vår stora, och framför allt Lukas besvikelse, är dock väderprognosen för morgondagen dålig, vilket gör att vandring över Tongariro Crossing, som räknas som Nya Zeelands bästa dagsvandring, har blivit inställd. Det innebär att vi får sova lite längre, vilket inte är mig emot, det tar på krafterna att resa runt på detta sätt, innan vi åker till en nationalpark där vi spenderar natten.       



Stranden i Hahei.



Cathedral Cove.







Bilder från dagens River Rafting.

/Nikola

Vi har delat upp oss igen men bara for 3 dagar. Nu ar jag i Taupo for att mota upp Johan och Nikola som akt om forsta biten pa nordon med Stray.  Jag akte ner till Taupo en dag tidgare sa jag skulle fa tillfalle att besoka Craters of the Moon och Wairakei Terraces. Pa morgonen regnade det som bara den men som tur var sa klarnade det upp senare.

Craters of the Moon var riktigt haftigt med rykande sprickor och hal i marken overallt. Man fick ga pa en gang bygg av plankor som slingrade sig igenom det vulkaniska omradet. Det finns dock en hake med stallet och det ar lukten.  Efter det drog jag vidare till Wairakei Terraces. Det var en park dar de forsokt aterskapa terrasser och olika vattendrag som har funnits dar. De blev forstorda under ett vulkanutbrott. Det var inte alls lika sevart som Craters of the Moon. Det var fint men det syntes lite for val att det var uppbyggt. Det kanske var jag som forvantade mig nagot helt fel men det kandes som en park med rykande vatten i olika farger.

Efter att Fridolf hade åkt hem till Sverige hade vi för avsikt att inom några dagar lämna Auckland och börja resa runt på den södra ön. Planerna ändras dock när vi av en total slump fick jobb alla tre. Ett australiensiskt företag som säljer billiga böcker och cd-skivor sökte efter folk på vårt hostel för att sätta upp bord och packa upp alla varor till deras försäljning. Det jobbet skulle bara pågå i två dagar men en del av dem som utförde jobbet, däribland vi, fick möjlighet att stanna. Försäljningen pågår fram till den 11 januari, vilket innebär att vi kommer ha jobbat där en månad.

Våra arbetsuppgifter varierar och vi gör allt från att plocka upp varor och att stå i kassan till att vara säkerhetsvakter. Säkerhetsvakt är för övrigt enligt mig den tråkigaste arbetetsuppgiften. Det innebär att man står i dörren till utgången och ber om att få se alla kunders kvitton för att sedan sätta en signatur på det, allt för att de inte ska kunna gå in och plocka på sig samma saker igen med det gamla kvittot. I stort sätt alla personer tittar på en som om man vore en idiot när man gör det. Vi har även tillgång till en body-scanner men jag försöker minimera mitt användande av den eftersom jag tycker det känns en aning överdrivet att använda en sådan på en plats som denna. Överdrivandet av säkerheten har dock avtagit med tiden vilket jag tycker är skönt. Jag trivs för övrigt mycket bra med jobbet, framför allt när jag jämför det med det förfärliga vingårdsarbetet.   

Sydön får alltså vänta några veckor till på vår ankomst vilket i och för sig bara är bra med tanke på att i alla fall jag började känna att vi kanske har lite för mycket tid. Dessutom gör jobbet förhoppningsvis att vi har mer pengar att spendera där så det är inte svårt att hitta motivation till att jobba vidare.

/Nikola